Dagar i livet

Nog har det blivit lite varmare,
någon grad till och vårkänslorna exploderar.

Jag längtar efter att sitta på någon av uteserveringarna på Möllan i goda vänners lag med en lagom stor iskall cider. Jag längtar efter att sitta på min balkong i bara linne och trosor. Jag längtar efter att ligga vid T-bryggan på Ribban. Jag längtar efter att äta glass på Bo01. Jag längtar efter att använda mina vår/sommarskor. Jag längtar efter att slippa halsduken och vantarna. Jag längtar efter att grilla och spela Kubb. Jag längtar efter alla solbrända lättklädda snyggingar. Jag längtar efter min semester.

Det är mycket jag längtar till, och faktum är att det är inom räckhåll nu. 

Som vanligt ligger jag sömnlös i natten. Har sovit till och från under hela dagen och nu när man bör sova så kan man inte det, helt enkelt. Som jag skrivit tidigare har jag en slags förkärlek till natten. Det är då jag verkligen kan koppla av. Jag är här, alldeles ensam, ingen som stör eller rubbar mina cirklar. Mina tankar får en sådan rymd, jag känner mig fri i natten. Jag är också som mest effektiv då, jag tänker, spånar, fantasierar och skapar. Det är min tid.

Med tanke på texten jag skrev tidigare ikväll om människor som kommit och gått och lämnat outplåniga spår efter sig tänkte jag att jag bara måste få skriva lite om Torbjörn, eller Tobbe som han kallades. Min mamma gifte om sig när jag var ungefär sexton år gammal. En svår ålder då det gäller att släppa in en "ny" familjemedlem i sitt liv. Men Tobbe, han kom, han såg och han segrade. Med kärlek, vishet och klokhet vann han snabbt mark i mitt hjärta. Med tanke på vad han betytt för mig är det inte mer än rätt att han får några rader här i min blogg. Absolut en av de klokaste jag någonsin känt med ett hjärta av guld. Otaliga var de kvällar vi satt och diskuterade livet. Han var aldrig snar att fördöma, även om han alltid hade kloka råd och tips att komma med förväntade han aldrig sig att jag skulle följa dem, Snarare var han på den linjen att jag själv måste uppleva misstag och misslyckanden för att lära och förstå livets gång. Jag hade förmånen att under min senare tonårstid förutom mina föräldrar, som alltid funnits där, ha ännu en vuxen människa i mitt liv som jag visste att jag alltid kunde vända mig till när det var något, vare sig det var något tråkigt eller roligt. I bland var det lättare att vända sig till honom än till mina föräldrar för även om han stod mig nära var han inte lika nära som mamma och pappa. Det känns också fint att någon annan än mina föräldrar (de är ju så klart partiska - jag är ju deras kött och blod) trodde så mycket på mig.
Han lärde mig så oerhört mycket som jag bär med mig än idag.
- Delad sorg är delad sorg, delad glädje är dubbel glädje.
- Efter mörker kommer ljus.
- Ha kul! SUP! Men var rädd om dig! ;-)  (fick man höra jämt och ständigt och detta från en nykter alkoholist)

Detta är bara en liten liten liten del av det han lärde mig.

Vi fick inte så många år, men för mig är det en livstid. Tobbe - för alltid i mitt hjärta.

Det är nuet som räknas, men i bland kan det vara skönt att i tankarna förflytta sig till en tid som varit.
I kväll har jag suttit och tittat i skattkistorna. Ett par lådor fulla med minnen, foton och brev från det som var. På inget sätt längtar jag tillbaka till det som varit, jag är fullständigt nöjd med det liv jag har nu men som alltid när jag tittar i dessa lådor blir jag sentimental, mina ögon tåras, jag skrattar och jag ler när jag minns den jag var då och de människor som korsade min väg. Människor har kommit och gått. Vissa stannade kvar länge, andra passerade bara. Spåren de lämnat efter sig är också olika. En del är suddiga, andra lämnade outplåniga spår. Vissa tänker man aldrig på, andra finns för alltid kvar i mitt hjärta även om de inte fysiskt är närvarande i mitt liv längre av olika anledningar som jag inte rått över. Alla, oavsett hur djupa spår de lämnat efter sig, har på ett eller annat sätt format mig till den jag är idag.

Jag var ung, vild, osårbar och galen.
Nu är jag gammal(jaja, det ni - snart 30), betydligt lugnare, ärrad och klokare.

Ikväll har varit en kväll då nuet och dået möts. Det är inte ofta jag får tillfälle att sitta ner och rota i det förflutna så när jag väl har tid och ro i kroppen att sitta ner och titta igenom det gamla och minnas det som varit passar jag på att njuta. Det är fantastiskt att se och känna hur man utvecklats som människa, från flicka till kvinna.

Det är gött att leva, även om man är hemma och sjuk! ;-)

I dag är jag gnällig.
Ont i svanskotan,
sitta - aj
ligga - aj
stå - aj
gå - aj.
Ovanpå det är jag förkyld och känner mig allmänt eländig, gissa var det gör ont när jag nyser eller snyter mig??
Just det - svanskotan.
Och idag kom mensen och med den magondan.

Pestlördag!

Ska proppa mig full med alvedon, gå till videobutiken och hyra några filmer, är sugen på att se "In her shoes" ska visst vara en söööt film och jag känner för sådana idag. Ska också köpa massor med godis att vräka i mig. Det blir ingen marabou dock...... AAAAaaaarrgghh!!!
Bädda mig ner i soffan och tillbringa hela dagen och kvällen där. Skönt att lägenheten är nystädad och att sängen är nybäddad.

En helvetisk resa, fest, gamla bekanta och vänner, fotbollsmatcher hit och dit, nostalgikäk, förfest, FEST, prat, skratt, lite sömn, fotboll - silver till malmötjejerna och brons till malmögrabbarna, en lika helvetisk resa hem.
Så kan mina tre helgdagar sammanfattas.

Ärade min gamla gymnasiestad, Örebro, med en visit. Hade mycket roligt. Det känns alltid i hjärteroten att komma tillbaka till Örebro. En massa minnen väcks till liv, speciellt när man träffar folk som man umgicks med då också. Örebro var bra, men hemma är bäst.
Och inte vilket hemma som helst, Malmö är bäst! Alltid!!

Varför har vi svanskota förresten? Kapa den på mig någon!?
 

Alldeles för snart..
Alldeles för oväntat..
Alldeles för tokigt..
Alldeles för annorlunda..
Alldeles för fel..
Men ack.....

Har haft en fin vecka med flyt i det mesta. Det är nästan så att jag stannar upp och tänker att det här är alldeles för bra för att vara möjligt. Efter en tid med många bedrövelser och mycket sorg känns det som om faran lurar alldeles bakom hörnet. Samtidigt som jag njuter och för en gångs skull mår bra får jag lite skuldkänslor för att jag gått vidare med mitt liv, att jag mår så här pass bra så snart efter allt.
Det känns lite som ett svek - fast jag kan inte peka på mot vad eller vem.

Jag pratade med en arbetskamrat idag. Han sa att sorgen alltid kommer att finnas där - att den är livslång. Den kanske byter skepnad i bland, men den finns där. Det gäller att hitta ett sätt att hantera den, att lära sig att leva med den. Redan så här snart kan jag känna att jag hittat ett sätt att hantera den - jag låter den inte gå ut över delar av mitt liv som den inte är försonlig med. Mitt arbete till exempel och jag försöker inte låta den påverka min relation till andra människor eller att skrämma mig ifrån att fortsätta leva ett gott liv, att se det goda i livet.

Mmmmmmm... Maaaraaboou!!
Syndigt!! Men.....

Omöjlig att motstå..
Alldeles underbar..
Men så farlig..

Mmmmmmmmmmm.....
......mmaraboou..

....så skulle jag nog beskriva livet.
Ibland hisnande skrämmande,
ibland hisnande underbart!
Snacka om tvära kast.

I dag skiner solen,
himlen är blå.
Dagen idag har alla förutsättningar att bli en underbar dag.
Rent praktiskt är nog mina flygande känslor ett efterspel från gårdagen.
När man sänker garden, släpper alla förväntningar,
alla önskningar, allt hopp
- blir det precis så som man vill ha det.
Livet är bra underligt.
men ack - så undeeeerbart!!

Det är så jag i fortsättningen ska gå igenom livet
- med öppet sinne mottaglig för det det nya och det främmande.
Utan alltför stora förväntningar och orimliga krav..
(men, ja, mamma - försiktigt!!! ALLTID!!)

Jag fick mig en tankeställare idag.
En god vän till mig sa: Sparka inte på någon som redan ligger, det är under din värdighet.
Jag hade inte sett det så,
mest det att jag ville få utlopp för den frustration och den ilska jag kände och fortfarande känner inför det orättvisa som inträffade. Jag har känt en enorm sorg och en enorm ilska, min vilja att skrika och bråka har varit otäckt påträngande. Nu när jag sitter här så pass sent på kvällskvisten att jag känner ro i kroppen, tankarna hinner komma ifatt en, när inga störande moment finns går jag i tankarna tillbaka några dagar, veckor, månader. Det är sorgligt att se den jag varit.
I normala fall är jag en rätt blid människa, aldrig snar att fördöma och med ett öppet sinne - snar att förlåta. För det mesta är jag väl det fortfarande men när det gäller vissa personer - nåde dem om de korsar min väg - spyr jag galla och är så bitisk i tonen som jag bara kan. Det handlar nog mest om att skydda mig själv från det som gjort så ont. Allt är fortfarande så färskt. Genom att göra mig kall och hård bygger jag en oigenomtränglig mur. Det har fungerat men det har också kostat sitt pris.
Jag tycker inte om mig själv när jag är sån.

Jag har gått vidare. Sorgen har byggt sig ett bo i mitt hjärta men jag har insett att det inte hindrar en från att leva och må bra. Sorg och glädje fungerar paradoxalt nog parallellt. Varandras motpoler - skapar balans i livet. Nu är det dags att släppa taget om ilskan också. Ilskan har gjort sitt, den hjälpte mig till en början. Ryckte upp mig när allt kändes svårt och sparkade mig i röven när jag bara ville ligga och deppa. Men det kommer en tid då man måste släppa den. Det handlar om att förlåta. Det var ingens fel att det som skedde skedde. Ingen hade kunnat förhindra det. Jag ser en orättvisa i det som hände, men det är livets gång. Livet är inte alltid rättvist och ingen kan klandras för det. Komiskt nog finns det egentligen ingen att förlåta men det är ändå det som krävs. Jag har klandrat mig själv, andra, hela världen - ja alla och allt som går att klandra.

Jag önskar att det här aldrig hade hänt, men jag vill inte heller vara utan det där lilla.
Så där, mitt i bedrövelsen, finns ändå en tacksamhet - det gör det lättare att förlåta.
Släpper taget om ilskan, den gör bara så illa och nu är det nog med smärta.

Våren dröjer med sin ankomst, men det är vår i mitt hjärta.
Här och nu.
Det kan bara bli bättre.

Sitter på jobbet, haft jour i natt.
Precis duschat och kom nu på att jag glömt hårborsten hemma.
Resultat - håret spretar åt alla håll.
Vad jag saknar det långa, det var bara att sätta upp håret i en svans och man såg hyfsat presentabel ut.

Nåväl, det är ju iallafall fredag,
en spretig dag men ändock den bästa dagen när man sen är ledig i dagarna tre.

Ljuva fredag!