Kort om mycket och inget...
Det är väl hög tid för ett nytt inlägg nu?
Bara det att det känns så trist att blogga hemmaifrån, i en liten lägenhet, i Malmö, i kalla Sverige, när man har bloggat från värmen på andra sidan jorden.
Jag kom hem och vardagen satte igång med råge, med dunder och brak. En fest och en efterföljande djävulsk baksmälla med löftet "aldrig mer". Jobbet tog sin början och det var som om jag aldrig varit hemifrån. Solbrännan blåste bort på ett par dagar. Allt det blonda och det långa saxades bort. Ångesten var maximal. Den dämpades dock av en kär mans kloka ord och mammas ord om att mitt hår ju växer som ogräs.
Kort och enkelt sagt, allt är som vanligt. Jag jobbar och sliter, emellanåt får jag knäppa ryck och gör saker jag får ångra en livstid. Vilken tur då att jag har familj och vänner som påminner mig om att jag inte ska sitta och deppa över något som egentligen är ett i-landsproblem, för det är som det sägs - det finns alltid någon annan som har det värre.
Vintern kom på blixtvisit, nu väntar våren. Jag längtar efter värme och närhet. Jag längtar till påsken.
Till dess drömmer jag, till dess tänker jag, till dess saknar jag.
