Lite nytt under solen...

Undrar om det finns någon kvar som läser härinne. Annars tänker jag att jag uppdaterar för min egen skull, för att minnas dagarna. De som går.





För dagarna de går. Den här mannen har jag varit tillsammans med i tre år. Vi firade våra tre år med en lång promenad bland vitsipporna i Bokskogen.




Vitsippor i tusentals.




Det blev också en svit på mayfair hotell i Malmö. Med jacuzzi och champagne.

Våra år firades alltså med pompa och ståt. Jag ser framemot åtskilliga fler. LOVE.




Har man en balkong som kan verka trist och grå får man använda av sig blommor. I år blev det rött.



Det är inte bara mannen som har mitt hjärta. Den här busungen kan få vilket hjärta som helst att smälta.
Brorsonen, Theo, är nu lika gammal som Patrics och mitt förhållande. Hela 3 år.


Det var ju väldans....

... vad tiden går.
Ofta tänker jag - det här måste jag blogga om men inte just nu, lite senare. Resultatet blir nada.
Sensmoralen är - Skjut inte upp vad du kan göra idag. Sen kan det vara försent.

Ugandaresan följdes av en kall, stormig och snöig vinter. Ungefär när man var som mest less på gråslasket drog Patric och jag till Åre. Det var vår födelsedagspresent till varandra. En vecka i Åre.
Att få åka slalom igen var underbart och att dessutom få göra det på den fantastiska plats som Åre är var pricken över i:et.

Förutom slalom hann vi med en två dagars skotertur med övernattning på ett fjällhotell. Ett hotell med Norman Bates känsla. Stort, ödsligt, gammalt och tomt. Man förväntade sig nästan se  Norman Bates komma med kniven i högsta hugg. Har ni möjlighet att åtminstone någon gång i livet göra en skotertur så gör det! Vi åkte över snötäckta berg och frusna sjöar och naturen var magnifik.

          

Vi njöt!


Från en sak till en annan. Det handlar om det här med att fylla år. När jag blev 30 hade jag ingen ålderskris att tala om. Det var snarare tvärtom. För mig var det som att påbörja ett nytt kapitel. Att avsluta det som varit och påbörja något nytt. Inte heller när jag fyllde 31, 32 eller 33. Men nu ska jag bli 34 och det känns lustigt nog  tungt. Skrattrynkorna har fått sällskap av andra ovälkomna rynkor. Jag har slagits av den obarmhärtiga insikten. Vi åldras! Jag antar att jag drabbats av en försenad 30-årskris, och jag går omkring och försöker banka in i skallen att ålderskrisar är övergående och att man aldrig är så gammal som man känner sig.

Livet har ju trots allt aldrig varit bättre än nu.

Med kärlek
//Anna


Uganda

Bara text skulle inte göra Ugandaresan rättvisa.
Håll till godo med bilderna från landet i Afrikas mitt, Afrikas gröna pärla.



Balkongutsikten


Här tillbringade vi en hel del sköna timmar


Magnifika Victoriasjön


Myggnätet framkallade definitivt en smått klaustrofobisk känsla


En av de många möbelaffärerna längs vägen


Stabil byggnadsställning? Kan diskuteras.


Får inte detta ditt hjärta att smälta så säg..


Vi besökte en dövskola en dag. Visste ni att Uganda var en av de första länderna i världen att erkänna teckenspråket som ett språk.


Skolan hade en dövblindklass som vi besökte. De dövblinda eleverna spelade upp en teater för oss.


Dövblindkongressen i Uganda avslutades med pompa och ståt, med vilt och galet dans.


Dans hela natten lång

 
Återkoppling till inlägget här nedan.
Om ni tyckte att min lunch såg oaptitlig ut kolla då in denna.
Detta är svamp i jordnötsröra i bananblad.

Min lunch var kyckling i bananblad.

Kan tala om att vi fortfarande var hungriga efteråt.

Uganda var ett fantastiskt spännande land att besöka, dock var jag där i jobb (vilket jobb jag har, va!?!?) så det var ingen semesterresa. Skulle jag återvända en dag, då står safari högst upp på att-göra-listan.

Efter nio dagar kom jag hem. Trött och mör.
Till världens bästa överraskning.
Jag har det rätt bra!


Dagens lunch


Uganda

Och så var man här. I hjärtat av Afrika. Uganda.
Vilken grönska. Hela landet exploderar i grönt.
Med mina fördomar hade jag väntat mig ett torrt, sönderbränt och brunt Uganda.
De fördomarna krossades i ett enda slag när vi vaknade upp i måndags och ställde oss på
vår enorma veranda och blickade ut över ett grönt hotellområde, med palmer, buskar och blommor.
Från verandan ser vi också magnifika Victoriasjön.

Ska dock erkännas att jag till en början tänkte att grönskan säkert är begränsat till det femstjärniga hotellområdet, då det säkert bevattnades för fullt. När vi efter en skön dag vid poolen bestämde oss för att ta taxi till en supermarket för att handla lite bröd, vatten och annat smått och gott visade det sig att det gröna även finns utanför hotellområdet.

En taxiresa som skulle ta oss till affären på 20 minuter enkel väg tog 1 1/2 timme. Så allt som allt tog det oss fyra timmar fram och tillbaka, allt det för lite bröd och vatten. Men det var ett äventyr. Att se alla dessa människor ute på gatorna som med fara för sina egna liv helt orädda kastade sig ut i trafiken för att ta sig över till andra sidan. Alla dessa affärer som kantade gator och människorna som bor, lever och försöjer sig där.
Trafiken är vansinnig. Trafikljusen följs inte, som taxichauffören sa - vi har våra egna trafikregler.

Värmen är uthärdlig nästan bara vid poolen. Där har vi tillbringat våra första dagar,  i vattnet, i solstolen.

En rolig sak här är att de är så många som jobbar på hotellet. Vad en människa gör i normala fall på en arbetsplats hemma i Sverige gör fem-sex personer här. En skriver ditt namn, en skriver ditt rumsnummer, en skriver ditt passnummer och så vidare. Och de är så långsamma. inte samma rytmiska tempo som hemma. Men det är förmodligen deras sätt att uthärda värmen?

I morgon har vi förresten hyrt personlig livvakt för 50 kronor i timmen, då ska vi gästa Ugandas huvudstad Kampala. SHOPPNING!!! SHOPPNING!!!


....och här kommer resten av första semesterveckan

Ledbruten och allt annat än kaxig hjälpte jag Patric att packa ihop tältet. Jag svor tyst och stilla mig själv ett heligt löfte - ALDRIG MER!! Vi fortsatte norruut och hamnade i Varberg där vi beslöt oss för att bli lite  kultiverade och gick på museum.
   

Målet för dagen var Smögen där vi bokat rum på "Bryggans gästhem" alldeles vid Smögenbryggan.
I Smögen blev jag kär. I havet, i klipporna, i bryggan, i maten, i solnedgången och ännu mer i min man.
Vi njöt av solen på klippor(åååkej då, vi brände oss rejält), vi åt fantastisk mat, vi såg magisk solnedgång
och vi fiskade krabba och haj.


   
   
    

Två magiska dagar och två magiska nätter, sen lämnade vi Smögen för Göteborg och Liseberg.

Kontrasten var enorm. Vi hamnade i Göteborgs mildare variant av kumlabunkern. Romantiken lämnade vi visst kvar i Smögen. Plastigt, trångt och deprimerande. Men vad gör det om hundra år resonerade vi och gick den korta sträckan till Liseberg och åkte oss snurriga och kräkfärdiga.
    

Kumlabunkern lämnade vi nästa morgon, fortare än illa kvickt, och körde ombord färjan som skulle ta oss till Fredrikshavn varifrån vi körde vidare till Skagen.
   

Ingen kan anklaga mig för att inte stå med båda fötterna på jorden, jag står dessutom med dem i två hav.



Skagen var  mycket vackert, fullt med maneter, stenigt och en kulinarisk besvikelse. Här bodde vi också störst och dyrast.
    
 
Rundtouren avslutade vi med en avstickare till Tyskland där vi fyllde på vår sinande hemmaförråd innan vi körde över Öresundsbron och vips så var vi hemma igen, sex dagar efter vi lämnat Malmö.
 

Det var första  semesterveckan som sen följdes av två minst lika underbara veckor i stugan i småland.
Men det är en helt annan historia.

Min konstaterande så här efter semestertider -  Hellre sova med Patric på ett tunnt liggunderlag än ensam i mjuk skön säng.


Patric, tack för den fina veckan. Jag ser framemot fler spontana hittepå-veckor med dig!


Kullamannen

Så kom semestern till sist. Vit stuvade in allt man nånsin kan komma att behöva och körde E6 norrut i gubbens gamla mazda. Reseplanen spräckte vi direkt, månnehända på grund av virrig kartläsare, och hamnade i Kullaberg. Faktaruta: Skåne är inte alls så platt som ni trott. Vi har kullaberg. Visst  det är en trettiondel av åreskutan men den är vår. Bra utsikt uppifrån och bra gymnastik att klättra ner och inspektera den nerifrån. Lämpliga skor  rekommenderas!


   

Efter kullabyggden rattade vi raskt vidare mot nya äventyr.  Efter en kort förhandling beslöt vi att äventyret fanns på Tylösands camping.

Faktaruta: Caming innebär att under en tygbit tillbringa frostnupna nätter liggandes på en tunn skiva av skumgummi.


Då vi inte hunnit införskaffa ännu ett liggunderlag innan avresan menade jag att en natt på marken har ingen dött av. Patric envisades med att införskaffa ett. Intersport efter Intersport avverkades. För dyrt, för tungt, för tunnt. Till sist hittade vi ett som gick igenom kontrollen.

Tylösand var vackert, ödsligt, sandigt, väldigt husvagnsslöddigt och bevuxet  med stickgräs.

   

Efter en huttrande, sömnlös natt, kröp jag ledbruten ur tältet och tackade gud för att mannen inte gått med på förslaget att jag skulle sova direkt på marken.

Äventyret fortsätter.





Sjung om studentens lyckliga dar...

Denna veckan har jag haft förmånen att se två vackra tjejer springa ut,
med mössan i högsta hugg.
Sett lyckan i deras ansikten.

Dessa två flickor som jag sett växa upp,
som jag suttit barnvakt åt några gånger för många år sedan.
Som älskade att klä ut sig i gästernas högklackade skor.
Dessa två flickor har nu vuxit upp till vackra välartade kvinnor,
som nu har hela världen för sina fötter.

Jag önskar dem all lycka!!
Och tackar för att jag fick vara med och dela deras stora dag
och på så sätt påminnas om den egna enorma lyckan jag kände på min student.

Nostalgi...

Jag satt och läste min gamla blogg häromdagen.
Det var verkligen en blandad kompott. Total lycka kontra djup sorg.
I bland kan man undra vem det är som leker med vem. Vi med livet eller livet med oss?

Det har gått några år och ändå började tårarna droppa när jag kom till de inte alltför roliga månaderna i bloggen.
Tankarna på det som var, det som kunde blivit, det som kunde varit idag bär jag med mig varenda dag men i och med bloggläsandet kom känslorna från då tillbaka, så mycket smärta, hopplöshet och sorg.
Men när man sen hoppar fram några månader kommer man till 30 års överraskningsfesten. Där kan man verkligen tala om total lycka och glädje. Känslorna kom tillbaka, så mycket lycka, glädje, kärlek och tacksamhet.

Det är fint att sitta och se tillbaka och minnas. Men det bästa är, att den bästa tiden är NU.

Allt som händer är en förberedelse till det som komma skall.
Det är så jag ser på det förflutna.
Det som hänt och det som varit är anledningen till att jag står här idag, som den jag är med världens bästa vid min sida.

Jag vet att jag har sagt det förut, och ni har säkert tröttnat - men jag bara måste få säga det igen.
Kan man spricka utav kärlek så är jag nära nära att göra det. Hela jag är total uppfylld av kärlek.





Är det något..

.. jag har svårt för här i livet så är det gardiner.

Jag har bott i min älskade lilla lya i snart fyra år nu och har fortfarande inga gardiner i något rum. Inte i vardagsrummet, inte i köket och inte heller i sovrummet. Hur många gånger har jag inte begett mig ut på stan med mål att hitta tyg till gardiner för att komma hem igen med vadhelst annat utom det?

Det handlar inte om att jag inte tycker om gardiner. Tvärtom. Det är mysigt och det ger hemmet en ökad mysfaktor. Det är min osäkerhet och obeslutsamhet det handlar om. Vad blir fint? Vad passar? Längd eller kappa? Flermönstrat eller enmönstrat? Det är ett hav av tyger därute och jag vet inte vad jag vill ha.

Det är synd att jag inte bor i en lägenhet med djupa höga fönstren som helt klart klarar sig utan gardiner.

Häromveckan ivrigt påhejad av mamma som tröttnat på sin gardinslösa dotter köpte jag gardiner till köket som jag hängde upp idag. Hela mitt inre skriker "neej, neeeeeej, NEEEEEEJ". Allt är fel - färgen, längden, mönstret.
Det är bara att konstatera att jag inte kan det här med gardiner, och att jag får förbi gardinslös ett tag till.

Värsta i-landsproblemet.

Och tiden den går....

Världens bästa Theodor fyller 2 år idag!









(Bilderna får ej kopieras utan tillstånd!)


Hipp Hipp Hurra!

Faster älskar dig!

Paradiset eller platsen som gud glömde?

Lägger upp några halvkassa mobilbilder från vår helg i småländska stugan för några veckor sedan.

Vi packade ned längdåkningsskidor, värmefläktar, ett par flaskor rött, frågesportspel, badkläder och strålade samman i Småland. Vi åkte skidor, drack och åt gott, eldade i brasan, relaxade och bastade, slog varandra omvartannat i frågesport och promenerade.




En orörd vit värld väntade oss denna strålande frostiga vinterhelg. Endast mössen hade varit framme.


Stugan från dasshållet. I bakgrunden skymtas frusna Emån.

 
Grillplatsen nedbäddad, inväntar vårens ankomst.

 
Även i paradiset behöver man skita. Utedasset gör mig nostalgisk och väcker minnen från fornstora dar
- mina barndomssomrar på Sturkö.

 
Diska är inte min favoritsyssla, men här skulle jag inte klaga. Diska ute i naturskön omgivning. Till och med den värsta diskhataren som jag veknar. Här är det dock kärleken som diskar.


Skidesset


Hans något vingliga följeslagare


Nog är det ett paradis, alltid.

Vid den här tiden....

.... förra året var jag i Thailand.

Bodde i en bungalow rätt vid havet. Jag vaknade på morgonen och eftersom min säng låg alldeles vid fönstret var det bara att dra undan gardinerna för att ett helt vidsträckt hav skulle uppenbara sig.
Det gjorde själen gott vill jag lova.
Solen, havet, maten och det långsamma njut-av-livet-tempot.
Jag var där när vintern rasade som värst hemma i Sverige.

Jag satt vid en dator på ett internetcafe några dagar innan alla hjärtans dag och letade efter något jag kunde sända till min kärlek hemma i frostiga Sverige. Det blev en bokogram vill jag minnas.
Jag minns att jag önskade att vi nästa år skulle vara närmare varandra då.
Inte för att alla hjärtans dag är något stort för mig. Min kärlek visar jag gärna för honom varje dag, närhelst och varhelst, inte bara denna dag.
Men Thailand - Örebro är lite väl maffigt.
I år är vi närmare. Malmö - Örebro.
Det går åt rätt håll iallafall!



Idag sken solen upp från en frostig klarblå himmel och kroppen fylldes av något som jag vill likna vid vårkänslor.


Det går undan....

Julen kom och gick, en mysig sådan.
2008 avslutades med pompa och ståt. Tillsammans med vännerna och kärleken skålade jag in det nya året.
Inga löften, bara önskan och förhoppningar.

Om det har undgått er så vill jag tala om det igen, förtydliga det, skrika ut det - jag är djupt och sanslöst förälskad.
I den bäste. I den finaste. Så det så.

Här kommer en liten krönika om året som gått.

Årets resa : Thailand. Mysiga, soliga och varma dagar med familjen. Samt alla de mysiga dagar i paradiset på jorden, stugan i småland.

Årets projekt: Köksrenoveringen. Äntligen slapp man det hemska kaklet med den hemska bården(blått med handmålade prästkragar - ryser vid blotta tanken). Nu har man ett kök som man trivs med att vara i, och det bästa av allt - diskmaskin.

Årets köp: Valet står mellan diskmaskinen och lcd tvn till sovrummet. Oumbärliga båda två.

Årets lycka: Lyckan finns i mig men han gör mig lyckligare. Jag ler när jag tänker på honom. Så denna kategori vinner han stort, min kärlek.

Årets upplevelse: Att komma till finalbordet i lionheart open i stockholm var en rolig erfarenhet. Att sen hamna i heads up var en magisk känsla. Med den underbara publiken. Jag blev visserligen "bara" tvåa men jag var lika glad ändå. 
Sen är varje dag och natt med kärleken också en upplevelse. Ingen för mig så nära stjärnorna som han kan.

Det har varit ett fint år, på alla sätt.
Nu ser jag framemot vad som komma skall,
och jag önskar er alla ett underbart 2009!


 


Första advent

Då var det dags igen. Första advent. Snart jul och nyår. Igen, redan.
Det är mysigt. Även om jag föredrar den varmare årstiden tycker jag om decembermånad med allt det innebär.

Men har jag julpyntat? Endast en julstjärna står i fönstret i köket.

Helgen kom och gick så fort att jag inte hann med. Var och tittade på teater igår och det var en fantastisk föreställning. Som jag skrattade och nickade igenkännande.  Idag kom pappa för att hjälpa till med att fixa lite i köket härhemma.  Renoveringen närmar sig sitt slut. Än är det lite kvar att göra men något ska väl kärleken ha att göra när han kommer i jul. Kan hans rastlösa själ behöva. Slipade köksbordet idag och målade med vit träolja och det blev fantastiskt. Som nytt.

Julpyntet får vänta ett par dagar.

Jag längtar efter kärleken. Jag längtar till jul. Då kommer han. Och vi får fler dagar tillsammans. Somna och vakna tillsammans, i varandras armar. Laga goda middagar tillsammans, äta och dricka gott. Bara vara. Han och jag. Själva och tillsammans med vännerna.
Till dess drömmer jag, till dess längtar jag.

Förresten, häromveckan investerade jag i en ny dator. En minilaptop, 10 tum. En sådan har stått på min önskelista ett tag nu. Vunna pengar gjorde att jag slog slag i saken. Kärleken tyckte jag kunde vänta. Titta runt lite först, jämföra pris och kvalitete. Köpa en på internet, spara några hundralappar. Men nej, jag skulle ha en här och nu. IDAG! Vi åkte till Siba och slog till. Gjorde enligt instruktionerna. Ladda batteriet fullt innan datorn sätts på. Tre timmars väntan, en timmes glädje sen dog datorn. Skärmen blev helsvart. Ja, så går det när man har bråttom. Ödets ironi.
Men jag fick en ny dagen därpå och den fungerar som en dröm. Liten, lätt och söt.

Glad första advent!

Om

Min profilbild

AnnA

RSS 2.0